There are so many people out there who will tell you that you can't. What you've got to do is turn around and say, "watch me".

Idag var sista dagen på dagis. 152 timmar. 19 gånger. 10 veckor.

Ska tillbaks och jobba ungefär fyra gånger innan studenten.
Sen slutar kalaset på cirkus 170 timmar att söka in för.
Sen blir det ev. sommarjobb.

Är så in åt helvete stolt över mig själv!!! Fan vad jag kämpat på. Hade egentligen bara behövt runt hundra barntimmar för att söka men det var värt att vara där extra. Kommer verkligen sakna alla pluttar där nere och jag har haft det hur bra som helst.

Men nu känns det förjävla apskönt att en bit av flera är klara. Ska bli så skönt att komma tillbaks till skolan på heltid och ta ikapp allting. Alltså, nu känns allting SÅ JÄVLA SKÖNT att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig. Allt fram tills nu har varit förarbete. Nu är det bara det lilla finslipet och sen händer det grejer på alla plan.

ÄNTLIGEN är dagens ord.

Så tack och hej då.

Tidigare i veckan bestämde jag mig för att jag ville se morfar en sista gång och få ta farväl.
Igår var det dags.
Trots att jag var nervös innan så kände jag ett lugn i kroppen när vi kom till Falu lasarett.
Jag visste att han låg därinne i ett rum. Att det skulle vara sista gången jag fick se honom.

Stegen in i rummet var svåra. Jag trodde inte att benen skulle bära mig. Men vi gick in tillsammans. Mamma, pappa Andreas och jag. Han låg där på en säng i mitten av rummet. Han var så himla fin! De hade klätt på honom hans finkläder och tänt ljus. Det var inte min sjuka morfar som låg där. Det var den morfar jag minns, min fina, fina solrosmorfar. Så lugn och fridfull. Precis som om han låg hemma på min eller Andreas säng och vilade innan han blev sjuk. Först vågade jag inte röra han, för mamma sa att han var kall. Men jag gjorde det och när jag väl gjorde det ville jag aldrig släppa. Hans hud var helt slät och man såg knappt några spår av sjukdomen. En sista gång fick jag krama om hans hand.

Jag är så enormt glad att jag valde att göra det här. Jag fick ta farväl och min sista minnesbild, den jag haft sen i höstas som knäckte mig totalt är ersatt med den här. Nu vet jag att han slipper lida och får vara tillsammans med mormor igen.

En stor klump i magen lossnade igår.
Det här är det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Sov så gott älskade morfar.

Om jag tyckte det var skit i förrgår så finns det inga ord för att beskriva igår eller idag.

Jag har fortfarande inte fattat.

Och mitt i allt så ska vi fira två mina bästa två som kommit till världen när
en annan av mina bästa har gått bort.

Det här måste vara ett skämt. Eller en riktig jävla mardröm.
Det räcker nu.

Fy fan det är tufft nu.

Runt 180 dagar.

Sju månader och två årstider.

"Allt som kunde hända hände."