Älskar dig bror.

Det känns hemskt att gå runt och vänta ut tiden. Alla vet att det kommer ske, men väntan är olidlig. Jag önskar dig vila och ro för jag hatar att se dig såhär, det gör så himla ont. Det känns hemskt att önska dig från jorden, men jag vet att du kommer få det bättre dit du ska.

Du kommer alltid vara solrosor, polkagrisar, skogspromenader, Nils Ferlin och Marnäs för mig. Och det är fint att veta att du gav mamma orden som i sin tur gav dem till mig.

Jag håller på att lägga ett pussel. Det är himla intressant för det är ett skådespeleri i humörsvängningar.

Jag hade det väldigt svårt till en början, det var ju så många bitar! Vart skulle jag börja. Efter ett tag av funderingar som inte kom någon vart, kom jag på mig att lägga en bit då och då. Men nyligen insåg jag att om jag ska komma nånvart måste jag engagera mig till det yttersta. Det är riktigt roligt när det går bra och det flyter, men sen händer det att man tappar en bit och det känns som pusseljävlet aldrig ska bli löst. I såna lägen har jag otroligt lätt för att stå där helt handfallen och bara stirra. Kanske gråta en skvätt, förbanna mig själv att saker aldrig går som planerat. Därför kunde jag förut tycka att planering var onödig tid. Men utan planering blir jag om ännu mer handfallen om det ens är möjligt. Men tro mig, det är det. - Alla kan behöva en hjälpande hand att hitta den där pusselbiten som fattas. Eller åtminstonde ett nytt knep för att försöka hitta den.

Nu är grunden till pusslet lagt, kartongen med motivet ligger bredvid och därför vet jag vilka riktlinjer jag ska gå efter.

Nu jävlar ska här pusslas!