Tidigare i veckan bestämde jag mig för att jag ville se morfar en sista gång och få ta farväl.
Igår var det dags.
Trots att jag var nervös innan så kände jag ett lugn i kroppen när vi kom till Falu lasarett.
Jag visste att han låg därinne i ett rum. Att det skulle vara sista gången jag fick se honom.

Stegen in i rummet var svåra. Jag trodde inte att benen skulle bära mig. Men vi gick in tillsammans. Mamma, pappa Andreas och jag. Han låg där på en säng i mitten av rummet. Han var så himla fin! De hade klätt på honom hans finkläder och tänt ljus. Det var inte min sjuka morfar som låg där. Det var den morfar jag minns, min fina, fina solrosmorfar. Så lugn och fridfull. Precis som om han låg hemma på min eller Andreas säng och vilade innan han blev sjuk. Först vågade jag inte röra han, för mamma sa att han var kall. Men jag gjorde det och när jag väl gjorde det ville jag aldrig släppa. Hans hud var helt slät och man såg knappt några spår av sjukdomen. En sista gång fick jag krama om hans hand.

Jag är så enormt glad att jag valde att göra det här. Jag fick ta farväl och min sista minnesbild, den jag haft sen i höstas som knäckte mig totalt är ersatt med den här. Nu vet jag att han slipper lida och får vara tillsammans med mormor igen.

En stor klump i magen lossnade igår.
Det här är det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Sov så gott älskade morfar.