Jag skiter i att jag inte borde skriva det här.

Men det är som det värsta slasket. Den värsta kylan, du vet den där som biter sig fast och lämnar en med en isande kyla inifrån. Varenda muskel i kroppen stelnar till och det känns som minsta vindpust kan få en att gå av.
Man tänker så, blås inte, snälla för då går jag sönder. Det har gått bra längre än jag trodde.
- Men inte längre. Den bara sveper in och ingenting gör ondare. Jag bryr mig inte längre om att torka kanalerna som rinner. Rinner det så rinner det och lika bra att låta det vara. På så vis slipper man småbäckar och får någon forsränning emellanåt. Man borde tycka att efter ett tag borde det bli något slags stopp. Kroppen borde inte orka tappa så mycket vatten. Men så slår det till. I kassan på konsum, på bussen eller i sömnen och det finns inget som hindrar det längre. Jag har aldrig önskat att det regnat förrän nu.

Jag bläddrar och bläddrar och undrar vad fan som egentligen hände. Jag tror det kallas att ta varann för givet. Nog för att vi även drog oss åt olika håll, vilket var tydligt. Men att få svart på vitt vore skönt. Jag gillar inte att låta saker rinna ut i sanden, jag behöver en mening. Jag vet att ingenting kommer bli som förut, och den meningen har jag inte vågat skriva och vågar egentligen inte ha kvar. För fan vad ont det gör. Vartenda steg i din stad påminner om dig. Industritaket ovanför boxningen som vi på nått sätt lyckades ta oss upp på brukar stå för morgonens fors.

Jag orkar inte längre.

Ingenting är så stort eller gör så ont som saknaden.