Det gjorde så ont att se dig, jag frågade om du kände igen mig men du svarade inte. Jag frågade igen men du svarade inte då heller. Jag fick svårt att andas och du såg inte ens tårarna som forsade längst mina kinder. Ingenting sa du. Ingenting alls. Rummet kändes plötsligt väldigt litet, ja nästan klaustrofobiskt.

Jag tittade ut genom fönstret och tänkte på löven, hur de ändrat färg, precis som du.

Jag försvann för att andas men det kändes bara jobbigare att inte vara där. Så jag gick in igen och tvingade mig själv att inte blunda för verkligheten. Det är såhär det är och det går inte att göra något mer.

Jag läste din livshistoria där ute i köket. Ett kök som är fel, ett kök som bara finns där för att ett kök ska finnas. Jag läste dina dagboksanteckningar om lyckliga och svåra tider. Tider som en gång fanns i ditt minne.

Plötsligt sa du något. Du frågade hur gammal du var. - "Du är 87" svarade mamma.