Tur att man är lättroad. Jag är så hihiihiohohohihih förväntansfull inför imorgon. Fnissar som en liten sexåring i väntan på tomten.

Fotbollavslutning idag. Både roligt och sorgligt. Snacka om att vi blivit stora! Nya tider. Haha åh, kommer ni ihåg det programmet? 90-tal när det var som bäst. Fast nee. Hur som helst. Sorgligt att ingenting är som förut, förändringar hela tiden. Men så är det väl att bli äldre, inget man kommer ifrån. Hah nu låter jag som 50 år här. Men ja.
Men jag är tänkte på hur tacksam jag är för allt fotbollen har gett mig under min uppväxt. Det är absolut inte bara att sparka på en boll. Det är framför allt runt omkring. Jag har haft turen att ha bra tränare som alltid funnits där och peppat. Man skulle nästan kunna säga att dem uppfostrat en, för det har dem ju faktiskt till viss del. Nu låter det här helt krystat och nått som man bara måste skriva för att det ska se bra ut, men så är det verkligen inte. Om det är något fotbollen har gett mig så är det gemenskap.

Men allt har ett slut och jag är nästan hundra procent säker att det här blir min sista säsong. Till viss del känns det väldigt vemodigt men också bra på ett sätt. Det är dags att prova nått nytt. Jag vet vad jag vill ut på för äventyr. Numera känns dagarna som en nedräkningssträcka. Jag är livrädd att dagarna ska rusa iväg men en stor del av mig, väl gömd inuti bara njuter och älskar att det blir närmare och närmare för varje dag som går.

Mycket planer på gång nu. Full fart men det gillas. Ibland i alla fall.

Nu ska jag sova.

Och jag vet att man aldrig ska hoppas så naivt som jag gör på saker. Men jag vill tro det bästa. Både av händelser och framför allt folk. Blåögd men det kan inte hjälpas.