Det har hänt väldigt mycket det här året och man kan lugnt säga att det har haft sina ups and downs.

I januari var jag väldigt sinnesförvirrad. En kille kom in från ingenstans och ställde allt upp och ner. Vi hade det riktigt mysigt ibland och ibland förstod jag ingenting. Vi var väldigt olika och jag såg det mest som en kul grej till en början. Jag fick långt hår och var brunett.

I februari snurrade mina tankar ännu mer. Tankeverksamheten gick för det mesta åt att veta vad man vill och inte vill. Jag slutade på mitt jobb som jag haft sen början av nian. Var en stor lättnad för fotbollen tog upp mer tid.

Mars kom våren närmare och jag började sluta fundera så mycket och tyckte att weightless närmade sig mer och mer för varje dag. Var fina känslor emellanåt. Israel stod för månadens citat när han sa: "Ni måste komma ut ur skafferiet." Härliga Israel. Celinn blev 1 år!

I april fick vår familj känna på en riktig väckarklocka. Pappa körde av vägen och fick smärre nackskador. Jag längtade till sommaren men var inte nå klarare i huvudet. Borde ha avslutat något som inte kändes helhjärtat.

Maj kom och nu avslutades det som låg och gnagde. Seriepremiär mot Mora och jag blev skallad två gånger på planen. Blev inte mycket till premiär för min del. Jag upptäckte att det är dumt att vara blåögd och allt för godtrogen. Blev också ett hejdå till ett gammalt hjärnspöke. Jag blev blondin igen efter två avfärgningar.

I början av juni åkte vi till Stockholm och kollade på teater. Emma skrek gubbsnopp och vi skrattade mycket. Samma dag sprang vi på Persbrandt och jag blev som en blyg sexåring. Haha herregud vilken dag det där var. Det som avslutades i maj togs upp igen. Nu när man ser tillbaks på det tycks det väldigt dumt men just då kändes det bra. Bra för stunden. Men kanske inte sådär två dagar efteråt. Mia slutade och vi åkte på utflykt och inhandlade ett äppelträd som avskedspresent. Hanna bjöd in mig till Torsång och det var riktigt fina dagar och en toppen midsommar. Calle kom till världen och nu hade jag två hjärtan i mitt liv.

Juli kom och sommaren var på högvarv. Månaden började med Peace and Love som kan sammanfattas med ett ord: galet. Såg allt för lite band och åt för lite mat. Festivalen avslutades med ett näsblod på 2 timmar. Dagen efter for hela tjejligan ner till Cypern och om P&L var galet så var det bara förfesten till Cypern. Jag fyllde äntligen 18 och min födelsedag blev inte riktigt som det var tänkt. Jag började ta upp min dröm seriöst och gjorde det jag kunde. Utöver det förlorade jag kontrollen och var otroligt tanklös emellanåt. Man brukar ju säga att allt ont för med sig något gott. Pappas olycka i april fick ett besked och det visade sig att han hade farliga cystor som behövdes tas bort. Hade han aldrig svimmat av när han körde den där dagen och åkt in till akuten hade de kanske aldrig upptäckt cystorna.

Efter juli kom augusti och vi firade min nyvunna myndighet med många utgångar. Carro, Hanna och jag bestämde för att avsluta vårat sista sommarlov på ett värdigt sätt. Jag började övningsköra igen och målade om rummet. Inte en dag försent. Avslutet bestod av att Carro och jag såg All Time Low, gled in smidigt längst fram i signeringskön och lärde oss att när man ska fota är det bra att först ta av linslocket. Dagen efter kom Hanna ner till huvudstaden och vi drog till Mosebacke för att se Oskar. Men det blev inte som det var tänkt. Vi fick aldrig höra han sjunga men vi fick världens bästa tröstpris. Två dar senare åkte Paris, Emma, Mattias och jag ner till grönan. På hemvägen körde vi 20 mil helt åt helvete. Vilse var bara förnamnet. Pappa opererades och det var många tankar.

September var här och hösten smög sig på. Jag stängde av världen runt omkring och samma dag som det var val i Sverige var det fler viktiga val än någonsin. På några få månader hade allting förändrats och allt jag kände till ändrades och ingenting var längre som det brukade. Det var inte bara för mig det var vändningar, mina nära och kära fick tuffa besked. Men mitt i allt hände någonting som för mig är obetalbart. Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för det, men jag är dig evigt tacksam. Även fotbollen avslutades och vi kom tvåa i serien. Säsongen kanske var min sista någonsin.

I oktober var det många tårar. Jag och mamma åkte på ett besök och efter det var jag knäckt. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände. Jag blev sjuk. Skrev in mig på körskola och spenderad höstlovet där. Utvecklade ett starkare band till en människa och fick mycket hjälp.

Först i november som jag började fundera och förstå. Alla tankar slog emot mig på samma gång och här någonstans började jag utveckla en ilska som fortfarande ligger och skaver. Fick större problem med ryggen och en person som jag var nyfiken på slutade jag vara nyfiken på. Tog första steget på min resa. Projektarbetet gjorde sig påmind och vi fick plötsligt väldigt bråttom. Kom fram till att den långa planeringen skulle inte bli av. Bristen på stöttning i viktiga frågor fick mig att gå in med mer jävlaranamma och inställningen att jag ska fan visa er.

December och årets sista månad. Ett år sedan jag fick lov att klippa av mig håret och jag insåg att det faktiskt växt en hel del. Vickan hjälpte mig massor och jag vet att det är flera som står bakom mig och att de som inte gör det gör det av rädsla. Fick en kontakperson till min resa och projektarbetets största del ägde rum. Blev helt okej för att vara första gången, men bara vi lagt en grund till efterföljande är jag nöjd. Och en grund har vi minsann gjort så det blev bra. Julafton var lyckad och firades med en drös med folk. Kom på en lösning till resan (egentligen kom jag på den i oktober) och igår tog jag tag i det och resultatet blev riktigt bra. Om tre dar får jag allting klart och sen kan jag köra igång på riktigt. Har också kommit på hur jag ska bli av med min ilska. Har också tagit tag i körkortet igen och nu har jag fått allting att snurra på igen. Hur det blir med fotbollen har jag ingen aning om i dagsläget men det är jag inte ensam om. Om det inte blir något mer så är jag tacksam för det som varit.

Jag kunde faktiskt inte vara mer glad över att det här är årets sista dag. Jag är så redo att gå vidare mot nya utmaningar. Människor har kommit och gått och det har varit tider som har varit riktigt påfrestande. Men trots det så är jag tacksam för allt. Jag vet att när allting har lagt sig ordentligt kommer jag gå så mycket starkare ur det här.

Jag tror stenhårt på nästa år och jag bara vet att 2011 kommer bli ett bra år för mig.

Tack till alla som har varit med det här året!