You get what you give so give good. Men trots det så slår saker slint och shit happens. Jag har gjort mycket blint som jag ångrar. Be stupid är inte samma som att vara dumb. Tyvärr har jag inte insett det förens eftertexterna börjat rulla. Det är lätt att vara efterklok, stå där med moralhanden och peka ut rätt och fel. Men ibland går man verkligen vilse. Man prövar sig fram och försöker bara hitta sin väg, hitta sig själv. Alla kämpar vi, vissa i tystnad andra inför hela världens ögon. Jag läste en gång ett citat, av vem kommer jag inte ihåg. I alla fall så stod det: "Be kind, for everyone you meet is fighting a hard battle." Under tiden man går vilse möter man nya människor och man stöter på bekanta ansikten. Kanske gör man det inte med mening men jag tror inte att ingen person är så god att man aldrig sårar någon. Med flit eller inte, ibland gör man misstag och ens nära och kära (eller inte så nära eller för den delen kära) stryker med. 

Jag har vridit och vänt, studerat upp och ner, in och ut på mitt liv de senaste veckorna. Jag har kommit till en punkt där jag insett att det finns mycket man kan ångra att man gjorde eller för den delen aldrig gjorde. Man är aldrig ensam men i slutändan har man bara sig själv. Jag vill inte vara en sådan som dör nyfiken, men jag ska från och med nu tänka över mina livsval. Förra året för mig handlade om en slags instängdhet, en vilja som fanns men jag hade inte styrkan mentalt. Så jag tränade upp den och en dag fanns den där, inte självklar men ändå närvarande. Nu åtta månader senare inser jag att det är alltid bra att kolla underlaget när man ska falla fritt. Men som sagt, det är ingen konst att vara efterklok. Kort och gott kan man säga att jag har svimmat i ett hav när jag egentligen bara haft en liten sketen barnpool. Nu hoppas jag att det kommer ett svar, eller inte bara ett - utan många. Helst massa bra så jag kan sluta gå runt med magont och börja på en ny sida.